Hus nr7

Denna veckan är det stallet på kvällarna som gäller, och eftersom Allan fortfarande är skadad är det endast en kort promenad istället för ridning som är tillåtet. Han blir jätteglad av det lilla han får komma ut, och jag med får mig lite frisk luft efter en heldag på jobbet.

Det är konstigt det där för när jag sitter på hästryggen är jag aldrig mörkrädd utan tryggheten själv. Ut mitt i mörka skogen, ensligt, öde, mitt ute i ingenstans utan att vara det minsta rädd. Men nu, bara för att jag går brevid tycker jag det är hur läskigt som helst. Idag dessutom räckte det inte med total bäckmörker utan tjock dimma på det, såg inte ens handen framför mig. Men ut kom vi, och 20min blev det precis enligt schemat. Jag som skulle kunna tänka mig att flytta ut ännu mer på landet, undra hur det skulle gå, haha.